trots
att de innehåller så mycket ondska?
Inledning
Att vara förälder är inte lätt. Det kan kännas orättvist att få höra att man påverkat sina barn så att de får känslomässiga problem senare i livet ‑ trots att man har ansträngt sig för att vara en bra förälder.
Jag är själv förälder till flera barn och har gjort många misstag.
Så det jag skriver här är inte avsett som kritik mot föräldrar utan som diskussion om vad som skulle kunna göras för att uppfostran skall fungera bättre.
Många föräldrar vill att deras barn skall tro att "det onda" inte existerar och vill bespara barnet oron över att det finns så mycket ont i världen. Som krig och dödande, girighet och fattigdom, våld och osämja, osv, vilket naturligtvis oroar föräldrarna själva.
Föräldrar känner ju ansvar för att ha satt sina barn till världen och bekymrar sig om deras framtid.
Men även om syftet är att skydda barnen mot oro så kanske vi gör barnen en otjänst.
I den följande texten tänker jag visa att folksagor som inte väjer för att ge "ondskan" ett ansikte kan vara till nytta för ett litet barn.
Jag skall använda stoff från följande böcker.
En bok handlar om barn i bildterapi och en annan beskriver folksagornas betydelse för barns uppfostran:
Judith Aron Rubin, Child Art Therapy, John Wiley & Sons, 1984.
Bruno Bettelheim, Sagans förtrollande värld, Norstedts Storpocket 1989.
Rubin
Rubin är bildterapeut och har arbetat mycket med barn.
I ett av bokens kapitel berättar hon om en mor söker hjälp för sin son Tim som är fem och ett halvt år. Pojken stammar och modern vill att han skall få hjälp med detta.
På talkliniken - dit hon först har vänt sig - tycker man inte att hans besvär är så allvarliga. Men man noterar att han är osäker på sig själv och angelägen om att ständigt få de vuxnas bekräftelse på att han gör rätt.
Därför remitteras han till Rubin för en bildterapeutisk diagnos.
Under denna vill han gärna att Rubin skall föreslå vad han skall rita, men han får lov att välja själv.
Han tänker först rita en dinosaurie eller kanske ett monster men väljer till slut att rita en lyftkran med en grävskopa som har vassa "tänder".
I förarhytten sitter en treårig flicka.
Kranen har grävt ett stort hål i marken men det kan man inte se därför att det genast fylldes igen. Han ritar också ett dinosauriehus som har krossats av en orkan som därmed dödat dinosaurien.
Dinosaurien representerar någonting som är kraftfullt och farligt.
Man kan kanske tänka sig att Tim sett ett dinosauriekranium med otroligt många tänder (eller filmen Jurassic Park) och han har säkert sett en kran som gräver stora gropar.
Här symboliserar kranen dinosaurien som i sin tur symboliserar Tims ilska.
Men ilskan får inte uttryckas ‑ hålet som grävts måste genast fyllas igen. Att visa ilska är farligt eftersom dinosaurien blir dödad av en orkan.
Att gräva gropar kan också ses som en identitetsstärkande process genom att det verkligen innebär att sätt märken och visa att man existerar.
Kranarmen och dinosauriens långa hals är en manlighetssymbol.
Bettelheim
Bettelheim var också terapeut och arbetade bl a med gravt störda barn.
Han kom underfund med att den kaotiska tillvaro som barnet upplever under sina första år behöver förklaras på ett sådant sätt att det kan uppleva att livet har en mening.
Och denna mening med livet kan bara förmedlas genom att man utgår från den nivå på vilken barnen befinner sig både psykiskt och emotionellt.
Det är här som folksagorna kommer in i bilden. Sagor som i sin uppbyggnad påminner om barnets kaos.
Bettelheim konstaterade att läsandet av olika folksagor var det bästa möjligheten att förmedla optimism och framtidstro till barnen.
I folksagan kan barnet identifiera sig med de barn som under ofta mycket svåra förhållanden ‑kamp mot onda krafter och ett oblitt öde ‑ trots allt så småningom kommer fram till att kunna etablera en positiv relation till det motsatta könet och "leva lycklig i alla sina dagar".
Det jag skall behandla här är just den delen av folksagorna som kan hjälpa barnet att hantera de motstridiga känslor av ont och gott som det ofta upplever.
Bettelheim menar att den västerländska kulturen helst inte vill låtsas om den mörka sidan i människans natur. Speciellt vill man "skydda" sina barn från vetskapen om det onda i världen.
Föräldrarna tror att barnen behöver skyddas från sin ångest och ilska och ibland våldsinriktade fantasier. Men på detta sätt undanhåller de barnen det faktum att orsaken till att så mycket går snett i livet ligger i vår egen natur. Verkligheten om ”ondskan” är en helt annan. Något som märks genom att alla människor har en benägenhet att handla aggressivt, asocialt, själviskt och i rädsla och ångest utan tanke på följderna. Oftast utan att egentligen veta varför de handlar som de gör.
Dessutom vet barnen mycket väl att de har alla de negativa känslor som ligger bakom sådana beteenden.
Om föräldrarna låter förstå att negativa känslor är fel så kommer barnet att förpassa dem till det omedvetna. Där ligger de och lurar som en landmina som plötsligt kan explodera och ställa till förödelse för barnet självt – både under barndomen och i vuxen ålder.
I folksagorna är det onda lika närvarande som det goda. Sagofigurerna är aldrig tveksamma och påverkas inte av den osäkerhet som vi människor upplever. I sagan är man antingen ond eller god.
Sammanställingen av motsatta karaktärsdrag av gott och ont gör att barnet kan identifiera sig med än den ena och än den andra känslan.
Bettelheim menar att små barn upplever verkligheten i motsatser och detta gör att sagoformen ger barnet en enkel bild av hur verkligheten fungerar.
Genom att det onda tillåts att existera utan att man moraliserar över det så kommer barnet att kunna välja ett "ont" identifikationsobjekt om det vill fantisera om ilska. Och på så sått leva ut den känsla som behöver upplevas men inte uttryckas
Bettelheim skriver:
"Det är inte med förnuftets hjälp som barnet kan förstå och gripa sig an med det omedvetna utan genom att komma på förtrolig fot med det, spinna dagdrömmar, fundera över, gruppera om och släppa lös fantasin kring sagoelement som anknyter till omedvetna drifter (t ex att vilja döda någon). På så sätt anpassar barnet omedvetet material till sina medvetna fantasier och kan arbeta vidare på detta.
Det är här som folksagorna har sitt unika värde emedan de erbjuder barnens fantasi nya dimensioner, sådana som de inte skulle kunna upptäcka lika bra på egen hand." (B s 13)
Folksagorna hjälper barnet också att bättre förstå det som händer i barnets medvetna värld – dvs i den värld som de betraktar omkring sig.
Det kan också få nya vinklingar på omedvetet psykiskt material som består av bortträngda känslor och impulser – det som C G Jung kallar psykiska komplex – och idéer om hur man kan hantera dessa.
En dinosaurie kan liknas vid en drake som oftast är en elak figur. Draken representerar också en enorm kraft som kan förgöra andra figurer i sagan. En häxa eller elak styvmor är också destruktiva figurer som smider ondskefulla planer.
Alla dessa figurer existerar i sagan som självklarheter och faktorer som övriga aktörer far lov att acceptera ‑ man kan inte komma undan att de finns och man måste hitta på något sätt att hantera dem. I barnets fantasivärld kan de vara till nytta genom att det kan fantisera om att vara drake och döda någon som symboliserar den som barnet för tillfället känner vrede mot eller om att vara hjälte och döda häxan.
Fantasier om "elaka" föräldrar:
"Det handlar om att någon av föräldrarna inte är ens riktiga förälder, utan att man är barn till någon framstående person och av olyckliga omständigheter tvingad att framleva sitt liv tillsammans med dessa människor som påstår sig vara ens far och mor.... Barnets hoppfulla förväntan är att dess riktiga pappa eller mamma en dag skall dyka upp och återinsätta sitt barn i dess rättmätiga höga ställning …. Sådana fantasier är nyttiga, de låter barnet utan skuldkänslor hysa verklig vrede mot .... den "falska" fadern eller modern.... Den typiska sagan som delar modern i en god (oftast redan död) moder och en styvmor, betjänar barnet på ett förträffligt sätt. Den är inte bara ett medel att behålla en mor som godheten personifierad, den ger barnet också lov att vara argpå den elaka "styvmodern", utan att riskera välviljan hos den riktiga modern, som man
uppfattar som en annan person....
Medan fantasin om den elaka styvmodern på så sätt skyddar bilden av den goda modern, hjälper sagan barnet att inte ta skada av erfarenheten att modern är stygg."
(B s 84)
Hur gick det då för Tim?
Tim började i en bildterapi tillsammans med andra barn och gick regelbundet under två och ett halvt år. Till sitt stöd hade barnen en manlig och en kvinnlig terapeut (Rubin).
Efter en tid hade man också en bildterapeutisk session dels med Tim och modern och dels
med hela familjen.
Då framgick det att den lilla flickan som skötte kranen i Tims första bild var hans lillasyster som – i motsats mot honom själv – är mycket verbal och som har ett kraftfullt identifikationsobjekt i modern. Modern gör jämförelser mellan Tim och hans syster och framhåller systerns större självförtroende. Både hon och systern har en kritisk attityd till Tim och retas ofta med honom.
Tims far är också kritisk mot honom och dessutom otydlig och osäker och utgör ingen effektiv förebild för Tim. Han kan inte heller tillfredsställa sin hustrus önskningar och behov, något som hon flera gånger antyder. Terapeuterna rekommenderar hela familjen (föräldrarna och de två barnen) att parallellt med Tims barngrupp börja med en familje–bildterapi.
I barngruppen utvecklade Tim från att ha varit osäker och blyg snart sin förmåga att yttra sig fritt och obehindrat om känslor och idéer. I gruppen testade han att uttrycka sig såväl i bilderna som i interaktion och symboliskt beteende med de två ledarna som föräldrafigurer och de andra barnen som syskonsurrogat. Han kände sig uppenbarligen trygg och kunde leka "baby" och kladda med färgerna men också uttrycka aggression mot terapeuterna genom att attackera den manliga terapeuten i flera dramaspel och genom att han målade bilder av Rubin som en ful "häxa".
I familjegruppen, som pågick under ett år, var Tim den som inte hängde med i den övriga
familjegruppens stil. Han var ledsen och kritiserad, hade svårt att uttrycka sig verbalt och var långsam och omständlig. Under de sex till åtta första månaderna uttryckte hans bilder sorg
och otillräcklighet.
Men efter sina framsteg i barngruppen lyckades han slutligen att uttrycka sin ilska genom att under flera sessioner intensivt rita elakingar (meanies) och dessutom ett par dinosaurier. Till sist kunde han verbalisera sin frustration och sade till de övriga i familjen: "You don't care! You just don't respect me as I respekt you! "
Han fick mer självförtroende och han attackerade i bilderna sin lillasyster men kom mot slutet av terapin på god fot med henne och de kunde samarbeta på ett konstruktivt sätt.
Men det som var avgörande för att Tim så småningom skulle få en bättre relation till de andra i familjen och sluta stamma var dock att föräldrarna upptäckte den underliggande orsaken till hans problem.
De hade en konflikt som inte kommit upp i dagen förrän de i sina egna bilder kunde se både personliga och inbördes problem, vilka de tidigare varit omedvetna om. Tim var den som hade blivit "syndabocken" för deras outtalade konflikt. Tims stamning
ansåg de två terapeuterna vara ett symtom på den ilska som han inte kunde (vågade) uttrycka mot föräldrarna.
Föräldrarnas sista möte med terapeuterna beskriver Rubin så här:
"Our final meeting was with the two parents alone, in which they first spoke with pride of the improvement in their children, particulary Tim. They then turned to each other, and plunged inte the most open and intense interpersonal confrontation they had yet experienced in the clinic. Each identfied the other angrily as "needing psychiatric help". . . Each was more open to the idea of therapy for themeselves, and it was our recommendation that they seek help as individuals and/or as a couple. Most important, the spotlight was no longer on Tims almost‑absent symptom, but rather now on the family system, resulting largely from work through the symbol‑art." (R s 217)
Jämförelse mellan terapi och sagoberättande
Den terapi som Tim gick igenom under två och ett halvt år var lyckosam
Frågan är om han skulle ha kunnat hantera problemen utan/eller bättre om han fått lyssna på folksagor under sina första år.
Låt oss se om det går att göra jämförelser mellan hur Tim med hjälp av terapeuterna och barnen i gruppen klarade av sina problem och hur ett barn kan
tänkas hantera konflikter med hjälp av fantasier – inspirerade av sagor.
Jag koncentrerar mig på den allvarligaste konflikten som Tim hade –
den med modern.
Tim befinner sig i den period när barn förälskar sig i föräldern av motsatt kön vilken brukar uppvaktas intensivt.
Han får ingen respons från mamman. I stället uttrycker hon sig nedlåtande om honom, gör narr av honom och framhåller hans brister jämfört med lillasystern.
Hur uttrycker Tim sin upplevelse av detta?
Han visar att han är rädd för att attackera modern. Detta skulle vara "döden" för Tim, som personifieras av dinosaurien som dödades i det krossade dinosauriehuset.
Av "säkerhetsskäl" projicerar Tim sin frustration över modern på sin lillasyster som sitter i förarhytten på lyftkranen. Hon – modern – bestämmer över hans manlighet genom att det är hon som dirigerar kranarmen – fallossymbolen. Hon tar inte emot hans uppvaktning utan gör sig lustig över honom.
Hur får Tim utlopp för sin vrede och frustration?
I barngruppens tillåtande miljö kan Tim så småningom projicera ut sin ilska mot modern genom att under flera sessioner rita bilder av Rubin som en ful "häxa". Genom att Rubin gång på gång accepterar hans projektioner utan att ta avstånd från honom kan han förstå att det går att uttrycka ilska mot en kvinna utan att falla i onåd och bli straffad av hån och fördömanden.
Efter flera månader vågar han att uttrycka samma ilska i familjegruppen. Först lite försiktigt men sedan allt mer intensivt. Han utrycker sin ilska genom att gång på gång rita "elakingar" där han verkligen ser elak ut, utan att det ger upphov till hånfulla kommentarer.
Detta beror ~ dels på skyddet från terapeuterna och dels på det faktum att föräldrarna blivit mer och mer medvetna om att Tims problem egentligen är deras.
Fig 1. Tims eldsprutande dinosaurie Fig 2. Dinosaurien som Tim såg den
(från: Rubin, "Child Art Therapy")
När utmaningen når sin höjdpunkt han ritar han en eldsprutande dinosaurie med lång hals, som helt dominerar det höga hus med många fönster som den lutar sig fram mot och som med all sannolikhet symboliserar modern.
Hans rädsla för modern är borta
Sagoberättande
Vilka fantasier skulle ha kunnat hjälpa Tim till samma resultat som bildterapin?
Psykologiska förutsättningar
En av de främsta orsaker till att jag tror att sagorna kan ha en förebyggande terapeutisk effekt är att de berättas av vuxna människor.
De flesta barn lär sig inte att läsa förrän i sex‑sjuårsåldern så före denna ålder måste sagorna berättas av någon annan.
Redan det faktum att de berättas av vuxna innebär för barnet en slags bekräftelse att det är OK att släppa loss och fantisera vilket sannolikt är en förutsättning för att barnen skall kunna använda sagorna på ett bra sätt.
Fantiserandet är redan sanktionerat ‑ oavsett om berättaren är medveten om det eller ej.
Sagan om Skönheten och Odjuret
Skönheten befinner sig hos odjuret som en pant i stället för sin far, en rik köpman. Hon gör det av kärlek till sin far och inte därför att hon tycker om odjuret. Odjuret frågar henne om hon vill gifa sig med honom och hon svarar varje gång nej. Hon träffar odjuret en gång per , dag och blir till sist van vid detta och ser fram mot deras möten. Så får hon lov att besöka sin far och sina systrar med villkoret att hon skall komma tillbaka om en vecka något som hon lovar. Om hon bryter sitt löfte kommer odjuret att dö.
Hennes systrar övertalar henne att stanna ytterligare en vecka och efter ett par dagar får hon veta att odjuret är svårt sjukt och kommer att dö. Då inser hon att hon älskar honom och säger till honom att hon vill gifta sig med honom varpå han förvandlas till en prins. De gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar.
Här kan man tänka sig att en liten pojke som känner sig bortstött av sin mor kan identifiera sig med odjuret och tänka att om jag håller ut tillräckligt länge så kommer hon att inse att hon älskar mig.
Sagan stämmer ju med hans situation eftersom det först är fadern som skönheten
älskar och sedan ändrar sig och älskar odjuret. Sagan ger hopp om att det kan ske förändringar så att modern inser att det är odjuret/sonen hon älskar.
Att det aldrig blir så som pojken fantiserar gör ingenting eftersom tiden går och den oidipala fasen tar slut och pojken plötsligt upptäcker att det finns en mängd andra skönheter att fantisera om. Han mor är inte längre attraktiv för honom.
Sagan om Törnrosa
I sagan ligger prinsessan Törnrosa och sover och många prinsar har gått under när de försökt ta sig igenom de törnesnår som omger slottet. Men just när den unge prinsen som är hjälten isagan försöker ta sig igenom törnena så viker de som av trolldom undan och låter honom komma fram. Han kysser Törnrosa och hon vaknar och de gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar.
Här kan pojken identifiera sig med hjälten och fantisera om att just han är utvald
att få tillträde till en vacker prinsessa, som han kan få en bra relation med och leva med i
lycka och harmoni. En helt ny och betydligt mer tillfredsställande framtidsvision än han hade under den oidipala perioden.
Men han kan också förstå att det inte är någon lätt uppgift eftersom många som har försökt göra samma sak har fått plikta med sina liv. Så därför gör han sig mentalt beredd att kämpa för att nå sitt mål och han kommer att kunna kämpa hårt därför han vet att han till slut kommer att lyckas.
I sagan finns den elaka styvmodern som tjatar på barnens far att sätta ut dem till vilddjuren iskogen. Fadern klarar inte av detta, eftersom barnen hittar hem igen, såstyvmodern tar saken iegna händer. Hon lämnar dem så långt in i skogen att de går vilse. Här är hon alltså den onda modern medan den döda modern är den goda modern.
Tim skulle kunna identifiera sig med Hans och känna sig både bortstött och lurad av både sinelaka mor och svage far.
Processen med häxans förföriska beteende när hon bjuder in dem till sitt hus och ger dem mat och erbjuder dem sköna sängar kan ge insikter om att det inte är den ovillkorliga kärleken som här kommer till uttryck eftersom det snart framgår att hon egentligen vill göda honom och äta upp honom.
Här kommer insikten om att det är bra att vara två syskon som kan samarbeta med varandra stället för att rivalisera med varandra.
Det är också betydelsefullt att inse att alla modersgestalter kan innehålla ett egoistiskt element som man får var vaksam på om man inte skall försmäkta i fångenskap och bli ett offer för moderns glupskhet.
Häxan representerar moderns negativa sidor som det är en stor lättnad att få se gå upp i rök när Greta knuffar in henne i den brinnande ugnen och Tim/Hans kan få ha kvar sin positiva relation till den goda modern som också finns i hans liv.
Bristen på mat kan också ses som brist på kärlek i familjen – en kärlek som barnen blir
medvetna om när den elaka delen av modern är död och som symboliseras av de juveler och ädelstenar som de hittar i häxans hus efter det hon dödats.
Att styvmodern också var död när de kom hem igen kompletterar bilden av att det onda var eliminerat. Sannolikt fungerade det också så i Tims familj när modern äntligen upptäckt att det är hon och hennes man som det var "fel" på och inte Tim.
Även om mina förslag till fantasier inte kan garanteras vara de som Tim skulle använda sig av så tycker jag ändå att det finns utrymme för att de är möjliga.
I varje fall anser jag att de ger belägg för att sagorna kan användas för många olika slags fantasier.
Det är sannolikt att barn som tillåtas att ha ett fritt fantasiliv kommer att få ett stort och omfattande fantasiliv och för barnets skull – ju större ju bättre för dess framtida psykiska hälsa.
Det finns inga ”olämpliga” fantasier. Ett barn som fantiserar vet att det fantiserar.
Den hjälp de behöver är lämpliga sagor att fantisera kring .
Det är viktigt att inse att Tims mamma egentligen var en bra mor för honom
Hon var inte "elak" utan okunnig. Både om sig själv och om hur hon påverkade Tim.
Hon visade omsorg om sin son. Hon var den som tog initiativet till talkliniken och dessutom villigt ställde upp i mor/barn – terapin och deltog intensivt i familjeterapin. Allt för att hjälpa sonen – tills hon märkte att hon därmed fick hjälp för egen del.
Den stora tillfredsställelse som båda föräldrarna vid terapins slut uttryckte över den lyckosamma förändringen i barnen visar också att de båda verkligen brydde sig om dem. Och framför allt var de villiga att ta ansvar för de förändringar som erfordrades hos dem själva för att inte barnen skulle fara illa av deras inbördes konflikter